Julspecial: Direktörsmorden del 2
Detta är andra delen i en serie av fyra om Direktörsmorden. Berättelsen är fiktiv, alla namn är påhittade och alla likheter med döda och levande personer är oavsiktliga. Nästa söndag kommer nästa del.
Henrik tittade snabbt mot hissen som öppnades, men gick sedan vidare med försiktiga steg mot trappuppgången. Det hela påminde lustigt nog om en gång då han kommit på en av hans gymnasielärare med att ha en relation med en elev. Det gick inte att värja sig mot nyfikenheten att se efter. Speciellt när han själv inte hade något som stod på spel. Oavsett utgång var han fri från skuld och någon rädsla kände han inte.
Lisa måste haft samma känsla för Henrik känner plötsligt hennes arm mot sin och hon går hastigt in mot trappen och tittar upp. De möter varandras blickar och tittar sig omkring. De ser inget förutom den kända snirkliga spiraltrappa som är ett av kontorshuset många signum. Brun och vit ger den nästan en hypnotiserande verkan när man spanar upp eller ned i dess mitt. En evighetslopp utan början eller slut.
När de vände sig om håller hissen på att slå igen. De skyndande sig fram och dörrarna höll på att slå igen när en fot pressade sig in emellan.
"Hej Hej, jag tyckte jag kände igen dig Henrik. Kul att se dig". Det var Olle Gunnarsson, en av de främsta pr-konsulterna i Stockholm, specialiserad på krishantering och hade på senare tid varit med både vid sidan av Penningtvättskandalen och Danskaffären, som han kallade den. Henrik kände Olle sedan tidigare från juristlinjen i Uppsala, men de hade inte setts på flera år nu. Jobb, hus, fru och barn, den vanliga ordning hade satt stopp för allt umgänge. Sedan hade de heller aldrig varit speciellt nära och Olle hade trots sitt yrke en förmåga att säga plumpa saker vid fel tillfälle.
"Hej Olle! Det samma!", svarade Henrik som på rutin. Och, började tänka efter. "Hur kom du in genom slussen förresten? Det är väl inte vi som ska träffas?" och fyllde sedan urskuldande på med "Det har varit en del strul i kalendern ..." "Nej, nej, jag ska träffa Kalle" "Karl Nordberg?" frågade då Lisa något oväntat. Olle vände sig förvånat mot Lisa och svarande sedan lakoniskt "Ja, exakt" "Då ska vi till samma våningsplan" fortsatte Lisa i en mer lugn ton och tryckte på 22.
Henrik kliver först ut ur hissen. Mötet med Olle adderade till en känsla av förvirring. Fortsatt var dock kraften att vilja reda ut allting starkt. Morgonen hade helt klart börjat med tvära kast och innan Henrik klivit in på kontoret hade andra orosmoln gett sig till känna. Hans dotter hade börjat vägra att gå till skolan, väldigt oklart varför. Han försökte få henne att förklara, men allt blev bara värre då. Han försökte sedan tvinga iväg henne, men då hade hon bara lagt sig ner på golvet. Nu Nordberg också tänkte han för sig själv. Tankarna fortsatte att snurra men avbryts snabbt när han ser en kvinna sitta på golvet och gråta. Hon håller för munnen.
Han går snabbt fram och har precis börjat böja sin ner när han ser en kropp ligga i trapphuset med huvudet nedåt halvvägs ned i trappen. Det låser sig någon sekund för Henrik och han blir fast med blicken mot trappen. Han börja känna sig en aning snurrig och ett illamående brusar upp. Han tar sig för pannan och det börjar värka i benet. Han glömmer helt kvinnan och ställer sig upp stelt, tar några försiktiga steg. Lisa och Olle står nu nära honom. Det råder inga tvivel, alla ser det uppenbara, det är Karl Nordberg som ligger där.
På något lustigt vis känner sig Henrik plötslig stark och börjar samla sig och går igenom vad som måste göras steg för steg. Han vänder sig mot Olle som redan har tagit upp mobilen när ett larm börjar tjuta. Hissarna slår liksom ett kassavalv igen och börjar åka nedåt. En branddörr mot trapphuset slår igen med en kraftig duns och en röst börjar ljuda ur väl dolda högtalare i lokalen: "Terroristangrepp, Terroristangrepp, rör er mot angiven plats, invänta polis" och så igen samma budskap med samma myndiga röst.
Henrik trycker axeln instinktivt mot branddörren och känner hur den inte går att rubba. Han försöker minnas den krisberedskap vid terroristangrepp som han nyligen fått presenterat för sig. Och börjar prata med hög röst i all kaos. "Alla dörrar och hissar har gått i baklås, alla ska samlas i det största konferensrummet och invänta polis eller militär. Barrikadera invägar in till våningsplanet och fyll på vatten."
Henrik pekar med hela handen in mot våningsplanet och bort från trapphuset. Han försöker hålla pondusen uppe, men inom honom börjar illamåendet väcka sig tillkänna och tankar börjar åter snurra: "Terroristangrepp, vad är det som händer, det måste vara något fel. Varför har Karl blivit mördad? Jag har inte sett någon annan här. Till rummet först, sedan reder vi ut allt. Det kan inte vara något terroristangrepp, vad skulle de vilja åt?"
I all tumult har två till personer tillkommit till gruppen. Henrik försöker minnas vilka de är när han frågar om det finns fler personer här. De skakar båda på huvudet. Han tittar mot Olle som bara skakar på huvudet och pekar på mobilen. Lisa möter Henrik blick. Något är fel.
