Julspecial: Direktörsmorden del 1
Nu börjar första delen i en serie av fyra om Direktörsmorden. Berättelsen är fiktiv, alla namn är påhittade och alla likheter med döda och levande personer är oavsiktliga. Nästa söndag kommer nästa del.
En kostymklädd man utan slips går med snabba stora steg över ett nypolerat marmorgolv. Håret är en aningens yvigt, men blicken fast. Det verkar som han har bråttom, vilket på inget sätt var konstigt, det låg i sakens natur. Han var vd för ett av Sveriges största försäkringsbolag. Det hade inte varit en självklarhet att han en dag skulle vara här, i maktens centrum, men med tiden hade han vant sig vid tanken att det fanns bara en väg och den var uppåt och framåt. Att titta tillbaka mot radhuslängan på den skånska landsbygden och de han lämnat efter var att vältra sig i nostalgiskt gyttja som aldrig ledde till något gott. Grisar hör hemma i gyttja, tänkte han för sig själv och smålog. Han tryckte ifrån med högerfoten för att få en extra skjuts framåt. Han var på väg mot sitt kontor.
Henrik Jensson som han hette hade tagit över rollen som vd från en norrländsk veteran som trots sitt ursprung hade fått epitetet Sunnanvind, åtminstone i Henriks krets. Utåt var det direktör Karl Nordberg. Nordberg hade nämligen envisats med att få behålla titeln, likt en före detta president som behåller titeln livet ut. Idag var Nordbergs ansvar översyn och se till att hans arv genom Henrik levde vidare. En av de första åtgärderna som Henrik vidtog när han tog över som vd var att flytta sitt kontor, från direktionsvåningen på plan 26 till entréplan. På så vis kunde han spara in värdefull tid som annars gick åt att vänta på eller åka hiss. Nordberg hade givetvis muttrat och valt att behålla sitt rum på direktionsvåningen. Den andra åtgärden var att avstå från en bonus som han överraskande hade bliven erbjuden av Nordberg bara några månader efter han börjat. Företaget hade gått knackigt de sista åren av Nordbergs styre och att ta emot en bonus då kändes väl magstarkt. Till Henriks förvåning hade Nordberg bara skrattat och sagt något i stil med "bra bra, upp till kamp Jensson, det är rätt tåga".
När Henrik väl klev in på kontoret möttes han av en hög med papper, ännu hade inte det digitala samhället slagit sig in i alla delar av verksamheten. Han mötte även en blick från Lisa.
"Hej Lisa", fick han ur sig förvånat innan han slog sig ner på en stol bredvid skrivbordet och gav ett vädjande tecken att Lisa också skulle slå sig ner. Lisa eller Instagram Lisa som hon också kallades var ansvarig för företagets sociala medier och hade på kort tid fått upp följarantalet genom en mängd smarta kampanjer - däribland färgat hela huset i skenet av pridefärgerna. Uppmärksamheten hade även spridit sig till direktionsledet och Henrik brukade ta med henne ibland på viktiga möten för att få ett yngre perspektiv på saker och ting. Han visste dock mycket litet om hennes person i övrigt och nu ångrade han sig att han inte ställt fler personliga frågor till henne. Det var alltid en balansakt att visa sig intresserad utan att förmedla fel signaler. Han försökte bedöma hennes sinnesstämning och märkte att något var fel.
"Ja, förlåt att jag bara klampade in så här", öppnade hon trevande med och tittade honom rakt in i ögonen. "Min dörr står alltid öppen", fick Henrik ur sig något forcerat och gjorde en öppen handrörelse. Han försökte återta initiativet och fortsatte "Vad kan jag hjälpa till med?". "Det här kanske inte är något, men jag såg Nordberg alldeles nyss på 22:an. Han stod och skrek på någon. Jag vågade inte se efter, jag skulle bara in och hämta min kappa. Det var ganska grovt." "Jaha, det låter inte bra. Alltså du menar alldeles nyss? "Ja, jag hörde inte allt, men det var i stil med 'jag visste att såna som dig kan man inte lita på' och 'tror du inte jag vet vad woke betyder, jag har för fasiken styrt det här stället i över 10 år'" "Tack, jag har hört tillräckligt, jädra Nordberg, kom låt oss reda ut det här direkt" Ifall vissa män hade en kort stubin och snabb kunde bli våldsamma var Henrik typen som snabb agerade. Det kom från hans uppväxt att aldrig tveka. I tvekan finns smärtan och början på mörkret. Den som inte rör sig, faller.
Henrik tog därför snabbt täten mot hissarna med Lisa tätt därefter. Utanför hade snön börjat falla och ljuset från gatlamporna hade börjat ge sig tillkänna i det kompletta mörkret som utgjorde en svensk decemberdag. Det var inte långt till jul och ett lugn hade börjat lägga sig runt Söders alla instick och gränder.
"AAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHGGGGGGHHHHHIIIIIIIII", ett högt skrik ekar ner genom spiraltrappan som utgör en av två vägar upp och ner i det höga kontorshuset. Lisa och Henrik vänder spontant båda upp blickarna i ett försök att lokalisera ljudet och sedan mot trapphuset när ljudet plötsligt dör av. De båda står blickstilla i några sekunder innan Henrik tar ett första trevade steg mot öppningen. Det plingar till bakom dem. Hissdörrarna öppnas i ett ryck med ett släpande och väsande ljud som ackompanjemang.
