Bokrecension: Större trygghet aldrig fanns
Jag har läst Klas Östergrens "Större trygghet aldrig fanns". Det är en skönlitterär bok, men där försäkringar både upptar bokens handling och antar jag en hel del av författarens tankar den senaste tiden. Boken får 3 av 5 miniräknare i betyg.
"Det visade sig att hon hade tre olika hemförsäkringar. Hon var inte bara dubbelförsäkrad Hon var trippelförsäkrad. Varför, i hela fridens namn? För att hon ville känna sig säker". Så kanske boken borde börjat och är helt klart mitt favoritcitat, men är i själva verket en del av en karaktärsbeskrivning, en bit in i boken, av huvudpersonens syster. Båda har vuxit upp i Gråstena, ett idealsamhälle i Skåne som skapas av International life assurance company - ILAC - och dess grundare John Löwenskjöld på 50- och 60-talet. Nu har dock allt rasat samman och det började med Löwenskjölds plötsliga och gåtfulla ihjälskjutning på Bremens flygplats 1971.
"Politiken kan skapa säkerhet, men att tryggheten var något som varje individ måste ta eget ansvar för" var Löwenskjölds ledord och mantra när han försökte skapa den ideala individen genom att konstruera den ultimata försäkringen - ett utopia - utan tävlan och där varje persons förmågor och oförmågor skulle lyftas och försäkras bort. Problemet börjar givetvis visa sig när idéer ska omsättas i praktiken och de personer som växer upp i samhället blir allt annat än perfekta. Det som skulle bli "En vacker balans för ett lycklig liv" blir ett novembergrått Skåne fullt av Sverigedemokrater.
Här i ligger min första kritik i boken. Karaktärerna är för deprimerade för att bli trovärdiga och tillskillnad från i exempelvis Lena Anderssons böcker om folkhemmet som beskriver både det positiva med folkhemmet och dess avigsidor är det i Östergrens bok bara en grå misär. Det gör att jag aldrig får några sympatier med de olika karaktärerna.
Grundtanken med boken är perfekt. För mig handlar det nämligen om en diskussion om hur långt trygghetssökande ska gå. Ifall vi från började hade anarki har vi därefter byggt på säkerhetssystem efter säkerhetssystem som tjänat oss som samhälle väl och som gjort "massan", om man så vill, lyckligare. Men, vid vilken gräns gör avsaknaden av motstånd och avsaknaden av dåliga utfall oss olyckliga? Ett spel där alla vinner, är också ett spel där alla förlorar.
Här finns min andra kritik (spoiler alert så hoppa över om du är känslig). Löwenskjölds fall blir att utfallet av idealsamhället är trygga medborgare utan vilja att konsumera så de blir värdelösa för ILAC som företag. Företaget blir därför upplöst och Löwenskjöld skjuten. Varför dra in konsumtion? Grundtesten är väl snarare att för skyddade samhällen och individer blir otrygga för de inte lär sig hantera motgångar. Sedan handlar väl en del av folkhemskritiken också att trygghet och likriktigheten till absurdum blir tråkigt. Vi som människor är anpassade för att överkomma hinder, lösa problem och anpassa oss. Ifall vi inte stöter på några problem, skapar vi oss problem, och vi vill vara individer och inte kuggar i ett maskineri.
Språkmässigt är boken lättläst och uppdaterad. Försäkringstermerna beskriv korrekt och alla böcker där orden "force majeure" smeks fram lika ömsint förtjänar extra uppskattning. Allt som allt är boken läsvärd och underhållande, men det hade gärna fått vara mer försäkringsämnen och miljöer. En historisk tillbakablick till Lloyds kaffehus där en sidokonflikt kunna gro hade varit uppiggande eller varför inte mer beskrivning av ILACs huvudkontor och deras interna konflikter. Alla som läst min julspecial Direktörsmorden vet att dramatiska händelser kan utspela sig på de till synes mest stillastående miljöer.
Betyget blir således 3 av 5 miniräknare (med extra blinkning åt det försäkringsmässiga innehållet).
Väl mött
Henrik
PS. Tycker du jag borde lästa någon annan bok med försäkringsrelaterat innehåll? Både fakta eller skönlitterärt. Tipsa på henrik@gofido.se. ds.
